En av Portugals vackraste städer. Färglada hus och kanalerna som slingrar sig genom staden. I vanliga fall gondoler som tar sig fram men just nu står de stilla.
Strosa i gränderna eller längs med kanalerna. Ta en kaffe och en pastel nata på någon av de många konditorierna. Besök Aveiros museum för Art Noveau. Till Aveiro åker jag gärna igen.
Drömmen om att hitta den där platsen. Platsen där havet är oändligt och sanden vit. Den näst intill öde stranden och där vi vaggas till sömns av vågornas brus. Just den platsen fann vi i helgen. På första lite längre turen upp med silverkusten, halvvägs till Porto. En kustby vid namn Costa Nova, omfamnad på ena sidan av Atlanten och på andra sidan av lagunen som går in. Vårt mål var Aveiro, även kallad Portugals Venedig men längtan efter kust och hav var större så vi vände ut mot Atlanten och där uppenbarade sig den vackraste av byar.
Portugal har ju just börjat vakna efter karantänen så det är fortfarande stilla och ett lugnare tempo. Efter en långlunch med grillade sardiner, seabass och ett glas vino verde tog vi vidare mot stranden.
Med planen att hitta någonstans att ställa oss för natten. Det är ju nästan alltid ett kapitel för sig och brukar ta en stund.
Precis intill hittade vi den, det perfekta stället. Även om det ser ut så på bilden så var vi inte ensamma. Några husbilar och ett par tält fanns redan på plats.
Slås av att det känns så tryggt i Portugal. Alla vi möter är vänliga och hjälpsamma. De guidar och visar. Hela stället var tyst redan kl 22.00. Så någonstans strax där efter släcktes lampan även hos oss.
Vakande tidigt och gick till stranden för att sakta väcka kroppen med en stunds meditation och yoga. Till ljudet av vågorna och fåglarna fick själen vakna.
Min matta och jag.
Att få landa här är något jag kommer att bevara i hjärtat länge.
I slutet av januari packade vi in oss och hunden i bilen och körde genom ett öppet Europa. Vi tog god tid på oss och passerade Tyskland, Belgien,Frankrike och Spanien för att 5 dagar senare korsa gränsen till Portugal och landa i Ericeira vår ”nya ” hemstad.
Under februari månad upptäckte vi vår nya hemstad med omgivningar. Gjorde nya härliga bekantskaper och startade kursen i portugisiska. Detta ljuvliga men ack så svåra språk. Vi bor en bit utanför i en by som heter Achada. Liten och lantlig med citronodlingar precis utanför dörren. Huset som vi hyr är ett typiskt portugisiskt hus med en uppväxt lummig trädgård. Något vi som törstade efter ljus tyckte skymde de solstrålar som dök upp men som nu när jag skriver detta inser att grönskan ger en härlig svalka och skugga när temperaturen som idag närmar sig 30 grader.
I mars började det hända saker. Rapporter kom om att ett virus döpt till corona började få fäste i Europa. Jag skulle ha rest hem för att jobba den 14 mars men där och då stängde Dammark gränsen och Portugal började prata om att stänga sina gränser. Flyget ställdes in och kanske var det då jag började inse allvaret i detta som spred sig. Mina föräldrar skulle hälsat på men det blev ingen resa för dem, i riskgrupp som de är och flygbolaget hade ju i och för sig redan bestämt sig för att inte flyga. Snart så stängde Portugal sin gräns och beordrade karantän. Allt stängde utom livsmedelsaffärer, bagerier och bensinstationer. Portugal blev tyst. Vi hamnade i karantän men inte riktigt lika strikt som grannländerna utan vi kunde röra oss ute för att motionera och promenera hunden.
Oceaner av tid att spendera. Kanske inte som vi tänkt oss men ändå. I tanken frodas kreativiteten men det som hände mig var långt ifrån produktivt. Kanske upplevde du detsamma? Jag fick inte så mycket ur händerna. På en ny plats, utan det vardagliga och utan rutiner blev plötsligt allt även det lilla svårt att få ur händerna. Fann mig själv läsandes allt jag kom över kring viruset. Scrollandes Facebook, Instagram och twitter. Ju längre desto mer oförmögen att ta mig för. På ytan likt en depression men egentligen mer av en förvirring. Jag tror tanken på allt man skulle kunna göra. Lägga ,möten digitalt, köra webinar, uppfinna yogaklasser på nätet etc blev överväldigande och jag blev hängande med ett ben i luften. Det hela blev bara en intressant insikt i hur jag fungerade i den situationen.
Nu sedan i maj så öppnar Portugal sakta upp igen. Munskydd krävs för att besöka affärer och avstånd krävs på restauranger men ändå. Vad jag uppskattar känslan av liv och rörelse. Så svältfödd på friheten av att kunna även om den inte alltid nyttjas. Tänker att det gör något med oss när den blir beskuren.
Vår vistelse i Portugal kommer antagligen bli kortare än tänkt då den på ett sätt bygger på fria gränser och möjligheten att resa hem till Sverige då och då för jobb. Men än har vi ett par månader kvar att upptäcka detta fantastiska land så det blir vår mission nu och en tid framöver.
De där dagarna emellan helgdagarna. Ofta dagar som man på riktigt kan slappna av och vila. Gå i pyjamas till kl 12 om man vill eller kanske se på tv mitt på dagen. Här varvas vila med aktivitet. Jobb och ledighet om vartannat.
Rensar garderober och sorterar i högar vad som skall slängas eller ges bort. Alla dessa kläder jag samlat på mig genom åren. Vissa knappt använda. Skäms nästan när jag ser det. Men hädanefter är det ändring. Jag har redan i och för sig slutat konsumera så mycket och det är en regel som följer med in i nya året. Handla istället när det är något jag verkligen behöver eller önskar och inte av slentrian eller för att fylla något annat behov. För det är nog så att mycket av vår konsumtion idag fyller en mängd andra behov som vi behöver tillfredställa. Vi tar oss inte tiden att undersöka vad det är vi egentligen saknar eller önskar. Känslan dövar vi med en mängd annat, och för en stund lugnar det sig inombords. På olika sätt köper vi ju oss även en ny eller annan identitet med det vi handlar. I ett samhälle där det pumpas ut miljontals med budskap om att vi inte duger som vi är och där det alltid finns något som kan bli bättre bara vi skaffar x eller y så är det ju inte märkligt om vi påverkas snarare mänskligt.
Missförstå mig rätt. Jag älskar vackra kläder och saker. Väskor och skor får mina ögon att lysa lite extra. Men jag kom till den punkt i mitt shoppande där glädjen försvann. Där gjädjen blev så kortvarig så den knappt varade till jag kom hem. Där plagget i vissa fall till och med hängdes in utan att användas. Det var något annat behov som ej blev tillgodosett. Detta klurade jag ut redan under 2019 men någon rensning av garderoben kom jag inte till. Men idag, idag har det rensats big time! Vilken lättnad. Nu kan jag gå in i garderoben, njuta och faktiskt hitta något.
Apropå lister så betar jag nu av dag för dag de ”att göra” före vi börjar resan mot Portugal den 27 januari. Slutförande och överlämningar när det gäller jobbet. Trix och fix härhemma innan vi lämnar över nyckeln. Blir en del att ordna med så jag känner en tillfredställelse för varje punkt på listan som. jag stryker.
Intention eller nyårslöfte. En riktning under året som komma skall. För mig är 2020 i högre grad än vanligt ett oskrivet blad. En nästan tom kalender med ytterst få noteringar. En lika härlig som på ett annat sätt läskig känsla. Det var många år sedan jag gav konkreta nyårslöften. De är ersatta med en intention. Har bestämt mig för 3 ord som jag under 2020 skall hålla i mig i och utforska mer.
Ett nytt år och till och med ett nytt årtionde. En möjlighet till nystart. Starta om kan man ju förvisso göra varje dag eller till och med varje ögonblick. Men jag tror att vi kanske har ett behov av att markera att vi börjar om lite extra. Vi behöver något att hänga upp våra löften eller intentioner i som till exempel våra nyårslöften. Det är något fint över att blicka framåt och lova något för oss själva. En strävan efter att utvecklas och förbättras. Att bli mer av det vi är innerst inne bakom de skal vi byggt upp. Skeptikerna menar att det inte är någon idé med nyårslöften eller intentioner då de ändå inte hålls, utan vi trillar tillbaka till våra gamla vanor och beteenden fortare än champagnens bubblor bubblat klart. Tänker att det kanske inte egentligen spelar så stor roll. Kanske är det viktigaste reflektionen som mynnar ut i löftet. Kanske är det vad som gömmer sig under våra grandiosa löften som är själva essensen. Det som kvarstår när löftet lagt sig och gör avstamp i verkligheten.
Mina tre ord för 2020 som tillsammans gör min intention.
Mod Tillit Frihet
Mod för att våga. Tillit till att det löser sig. Frihet att utforska.
Vilka är dina?
Gott nytt år
Pia
Landet som hamnat lite i skuggan av storebror Spanien. Så har jag upplevt Portugal fram till nu. Men nu spirar min nyfikenhet. Så nu läser jag in mig på allt som har med Portugal att göra. Dess historia, geografi och befolkning. Det kanske kan vara intressant för någon annan så varsågod ett inlägg om Portugal som hämtat ur en skolbok.
Landet Portugal (Republiken Portugal) är en stat på den Iberiska halvön och ligger i sydvästra Europa. Landet gränsar till Spanien i norr och öster och har endast kust mot Atlanten. Till landet hör även ögruppen Azorerna som ligger i Atlanten väster om Portugal samt ön Madeira. Portugals huvudstad är Lissabon som har ca en 0,5 miljon invånare i de centrala delarna, och 2,8 miljoner invånare i storstadsområdet. Landet har en yta på 92 090 km². Portugal har en lång kust, ca 943 kilometer vid fastlandet, 667 kilometer vid Azorerna och 250 kilometer vid Madeira. Portugals största städer är Lissabon, Porto, Braga, Coimbra och Aveiro.
Portugal har totalt ca 10,9 miljoner invånare i juli 2018. Befolkningstäthet är 117,55 per km². De högsta bergen ligger i bergskedjan Serra da Estrela ca 1 993 meter över havet. Längsta floden är Tejo som är 1 010 km lång. Statsskicket är republik med folkvald president. De flesta i Portugal är katoliker med det finns även ca 300 000 protestanter, 40 000 muslimer, 10 000 hinduer och ca 1 000 judar. Valutan är Euro (EUR).
Under 1400- och 1500-talen var Portugal ett av världens ekonomiska, politiska och kulturella centra. Landet hade flera kolonier i Sydamerika, Afrika och Asien. men rill följd av krig med Spanien på 1600-talet och med både Spanien och Frankrike på 1800-talet tappade Portugal efter hand kolonier och inflytande. Efter inrikespolitiska konflikter och kolonialkrig på 1900-talet fick de sista kolonierna självstyre på 1970-talet. Pågrund av Portugals kolonier är portugisiska det sjätte största språket i världen. Efter en militärkupp 1926 blev Portugal en diktatur under Salazar och Caetano. Diktaturen störtades i Nejlikerevolutionen 1974.
Portugals flagga är i två färger, rött och grönt, och har ett emblem ur Portugals statsvapen. Den gröna färgen står för Henrik Sjöfararen och den röda representerar revolutionen. Flaggan antogs den 30 juni 1911 när Portugal övergav monarkin och införde republik.
Källa: Wikipedia samt NE
Tänk att mycket som vi gör fortfarande sker terminsvis och har sitt avslut före jul. Den här veckan har varit avslutens vecka. Yogaklasser och handledningar samt ett par avslutande samtal med klienter.
Det är en ynnest och en förmån att få följa en grupp eller en individ under en längre tid. Men det gör också att avskeden känns i hjärtat. Precis som det ska och en bit av varje person bär jag för alltid med mig. För så är det ju att alla vi möter under livets gång finns kvar inombords på ett eller annat sätt.
Nu blir ju 2020 ett annorlunda år i och med flytten till Portugal. Jag skall försöka skaffa mig en bas även i Ericeira och hoppas att jag kommer att hitta formen för att guida i yoga & meditation även där.
Tillit till processen
Brukar med klienter tala om vikten av att ha tillit till processen och nu gäller detta i högsta grad mig själv. Att våga lita på att det löser sig. För det gör det på ett eller annat sätt. Kanske inte alltid som man först såg framför sig men på något sätt.
2020, inträde i ett ny decennium och en nystart. Bring it on! Jag tror att jag är så redo som man kan bli.
Plötsligt började flödet på min instagram fyllas av människor som på heltid eller deltid flyttat in i sina ombyggda skåpbilar och därefter åkte runt i Europa. Bilder på helt fantastiska vyer fyllde snabbt flödet. Det såg magiskt ut att slå upp skåpbilens bakdörrar och plocka in naturens kraft. Det kändes som så enkelt att packa in det man behövde och åka.
Vi hade inte vare sig talangen, förmågan eller tiden att bygga om en egen skåpbil så blickarna riktades mot de som var klara. Redan från början visste vi att vi ville ha något litet och smidigt som kunde ta oss fram överallt, alla fall nästan överallt. Gärna byggt på ett chassi ifrån en skåpbil. Det finns en uppsjö av ”plåtisar” på marknaden. Så det var inte helt lätt att besluta sig. Men till slut föll valet på en Karmann mobil, drygt 6 m lång med den utrustning som kan behövas för fricamping såsom tex värmetrumma och solceller på taket så att vi kan vara självförsörjande.
Vi fick först tillgång till på sensommaren men vi har spenderat några helger i den. Efter första chocken över den lilla ytan att röra sig på eller var det mer hela camping grejen. Kan inte minnas att jag någonsin campat före det här så det var en ny upplevelse. Nu kan jag säga och mena det. Det är ett häftigt sätt att resa och bo på. Vi har provat på ett par campingar och det har varit helt ok men det härligaste har varit att fricampa. Att hitta det där stället ute i naturen. Att vakna på morgonen med vyerna och tystnaden. Magiskt! men som sagt vi provar oss fram. Tanken är att vi kör ner till Ericeira i Portugal (ca 340 mil) i vår plåtis. Gör resan genom Europa till ett äventyr.
Att ge sig ut på äventyr och följa sin dröm. Att sluta att vänta på rätt tillfälle och istället försöka skapa förutsättningar för att göra det möjligt. När man måste våga, och finns det ens något som är ”rätt tillfälle” ?
Sitter i soffan med en rykande kopp kaffe och datorn i knät. En liten lätt känsla av prestationsångest i magen över att skriva den här bloggens första inlägg. En blogg förresten, läser någon ens bloggar nuförtiden? Blogg som forum är död skanderade rubrikerna om våra social medier vanor för inte så länge sedan. Trots det eller kanske på grund av det så startar jag ”livetheltenkelt”. Med förhoppningen om att bli läst och i bästa fall inspirera någon på vägen. Kanske är det även ett sätt för mig att dokumentera och följa processen utan att ”snuttifiera” den som är så lätt att göra i andra sociala medier. Processen av att för oss prova att förverkliga en dröm eller i alla fall ta en stor tugga av den. För dig som läser det här är det viktigt att tänka på att det som det ges uttryck för i den här bloggen är mina upplevelser, tankar och skildringar. För någon annan hade det kanske sett och upplevts helt annorlunda.
Hur kom det sig då att vi beslöt oss för att byta Sverige mot Portugal? Det var för oss ingen dramatisk händelse som satte bollen i rullning. Ingen kris eller någon utlösande faktor. Nej, istället smög det sig på. Sådär som man pratar ibland om vad man ska göra sen i livet. Någonstans bortom pensionen. Då kanske mest kring hur skönt det vore med ett annat klimat. När november känns som mörkast och solen inte visat sig på några dagar. Man hör sig suckande säga att här i mörka Sverige går det inte att bo trots extra d-vitamin. Fast det växte till en längtan som inte längre handlade bara om vädret, värme och sol. Utan mer om en sorts nyfikenhet. Hur skulle det vara att prova nu, mitt i livet? Var det ens möjligt? När tankarna först dök upp hade vi inte ens besökt Portugal och i ärlighetens namn visste jag inte särskilt mycket om det alls. Vi reste till Lissabon och hade en fantastisk resa. Lissabon är en häftig stad full av kontraster. Vänliga människor, massor att se och uppleva. God mat och god dryck. Men trots allt så var det ju semester. Så skulle ju inte en vardag i Portugal se ut, eller? Kom hem och pratade lite då och då om Portugal och om att det var ett alternativ att leva i så småningom. Så i somras, utan att ha funderat så länge på det så köpte vi en van eller som det även kallas en plåtis. En knappt 6 meter lång bobil med allt du kan tänkas behöva för att bara dra ut i naturen och världen. Det var i samband med detta som det verkligen började förändras och hända saker. Det i sig är ju inget märkligt för det är det ju många som gör. Men för mig som älskat bekvämligheten av ett häftigt hotell fann mig plötsligt med en längtan av frihet och enkelhet som blommat ut. Hela ”van” livet får på något sätt symbolisera det. Enkelheten, minimalismen och friheten av att bara ge sig iväg. Där kunde vi nöjt oss!
Men någonstans där mellan ”plåtis” och tidig höst tittade vi på varandra och frågande oss varför? eller snarare varför inte? Låt nyfikenheten och upptäckarlusten styra oss. Som en modern Vasco da Gama ( kanske något förmätet då karln ändå upptäckte Indien) slår vi ner våra bopålar strax utanför Ericeira, norr om Lissabon den 1 februari 2020. Runt den 25 januari 2020 har vi packat in oss, hundar och lite grejer i ”plåtis” och reser genom Europa mot vårt nya hem. Kanske är det så att det egentligen inte finns något rätt tillfälle och att möjligheterna är så mycket större än vi tror. Men att vi får försöka ge oss förutsättningar att prova det som vi drömmer om att göra.
Ps! det praktiska med att flytta det kommer i ett separat inlägg.